Från hallonbebis till levande knodd

Det blev nog en drömförlossning! Hon kom så fort! Jag är fortfarande chockad att det inte var jobbigare eller tog längre tid. Jag hann inte riktigt med! Jag som var inställd på att jag skulle få kämpa och kämpa pga. mitt trånga bäckenmått.
Men det gick så lätt! Jag beundrar alla som kämpat dessa timmar efter timmar, som orkat och som kämpat efteråt med alla sydda stygn etc. Ni är enormt starka!

Min förlossning:

Vaknade vid fyra på torsdagsmorgonen av en ganska kraftig sammandragning och gick på toa. Såg att jag hade en liten blödning, men den var så liten så jag gick o la mig igen.
Vaknade igen vid 7-tiden o ringde förlossningen, för blödningen fortsatte. Dom sa att jag skulle komma in om blödningen blev mörkare, för det kunde vara slemproppen. Precis vad jag lite smått själv hade misstänkt.
Gick på toa igen innan jag tänkte lägga mej igen, och då hade den plötsligt blivit mörkare.
Jag väckte min man lite lugnt o sa att vi skulle åka in till förlossningen, för slemproppen hade troligtvis gått. Men att det var lugnt. Så vi drack vårat morgonkaffe och jag vankade lite av o an för hade några vanliga sammandragningar bara.
När vi kom till förlossningen vid halv 9 kikade dom min blödning och sa att det inte alls var slemproppen utan början på min förlossning!!! Jag som var beredd att åka hem igen och få vänta och kämpa flera dagar till!
Fick jag göra en CTG-kurva för att kika hur bebisen mådde. Var ganska lite med rörelser. Barnmorskan kikade och sa att jag var öppen 2 cm och livmodertappen var helt utplånad.
Dom funderade på att skicka hem oss, så jag skulle få lite liv i magen och öppna mej mer. Men först gjorde dom en till CTG-kurva. Den blev mer godkänd. Mina sammandragningar hade ökat lite och bebisen rörde sig mer. Vi fick bara åka hem en timme, vid 12, och hämta bb-väskan.
Vid halv tre-tiden började mina sammandragningar bli starkare. Jag hade öppnat mig till 4 cm, så vid tre-tiden fick vi flytta över till förlossningsrummet.
En timme senare får jag lustgas/syrgas 50/50 för mina sammandragningar har övergått till förvärkar och börjar bli riktigt ihärdiga. Jag ligger på sidan hela tiden och försöker andas djupt i gasmasken. Skakar för det gör så ont. Krille står vid min sida hela tiden och jag håller honom hårt i handen.
Vid 17.30 punkterar dom så mitt vatten går och sätter skalpelektrod på bebben, för nu är jag öppen 8 cm.
17.40 börjar värkarbetet och mina krystvärkar sätter igång. Känner ett starkt tryck baktill. Jag kan inte riktigt hejda trycket. Jag kramar Krilles hand jättehårt medan värkarna pågår. Klocka dom hinner vi inte, för barnmorskan ber mej att sätta mej upp och hålla i handtagen på sängen, jag är fullt öppen. Lustgasen stängs av o jag andas bara syrgasen.
Barnmorskorna trycker på min mage och jag krystar hårt. Hittar rätt muskler direkt, precis som min kropp vet precis hur den ska göra. "En till krystning bara, för halva huvudet är ute" säger barnmorskan. Jag trodde det var långt kvar, så jag blev lite förvånad att det gått så långt redan. Men jag krystar hårt en gång till och bebben kommer snabbt ut. Jag hör ett kämpigt bebisskrik på en gång. Barnmorskan ber mej krysta en gång till och moderkakan kommer lätt ut. Hon berömmer mej för mitt krystarbete.
Krille klipper navelsträngen och barnmorskan syr ett litet stygn (det var egentligen inte nödvändigt, men hon sydde ändå)  och under tiden får jag upp ett litet litet knyte på min mage, chockad att det redan är klart!
"Vad blev det" frågar jag och kikar på bebben och ser att det är en tjej. "Det blev en flicka!", säger jag omtumlad mellan chocken och tårarna.
Jag tittar på Krille och bara ler. Så stryker jag henne på kinden. Äntligen är hon här! Vår lilla Tuvalisa!
Helt underbart! Helt otroligt! Och det var redan över!!! Det gick ju så fort! Två krystningar!!!
På 20 minuter var värkarbetet och allt klart! På två timmar från första värkarna föds hon!!! Ja, jag kan inte fatta att det gick så fort.
Men kan man vara lyckligare!? Hon är underbar!

Torsdagen den 13 Augusti klockan 18.04 föddes vår lilla skrota! Hon var så liten! Vägde 2605 gram och var 47 centimeter. Liten som en docka!

Jag kännde mej dessutom oförskämt pigg efter förlossningen. Borde man inte vara dödstrött!?
Vi gick över till bb, för dom ville ha oss kvar i 3 dagar för hon var så liten.
Det fanns inget helt ledigt rum, så vi fick dela ett rum med en annan tjej. Krille skulle inte få plats att stanna kvar sa dom, men jag vägrade låta honom åka hem. Så den natten trängde vi ihop oss alla tre i sängen. Krille o jag låg o tittade på vår lilla underbara sötnos mest hela natten. Försökte förstå att hon äntligen var här! Men det var lite overkligt!
Andra natten åkte Krille hem och sov, men han kom tidigt på morronen.
Vi fick åka hem på fredagen, efter 2 dagar, för vi kännde inte att vi behövde vara kvar. Hon mådde bra, vi mådde bra, amningen funkade (med mellanlägget) och vi kännde oss mest rastlösa där. Så läkaren gjorde rutin-kontrollen och barnmorskan PKU-provet, så fick vi åka hem!
Känndes jätteskönt att komma hem! Hem till det vardagliga där man kunde slappna av lite mer. Börja livet och nya rutinerna med vår lilla underbara.

På rutinkontrollen på måndagen låg hennes gulsot lite för högt, så vi fick komma på återkoll dagen efter. Men då hade värdet gått ner som tur var, och vi blev utskrivna från bb.

Nu börjar vårt familjeliv. Två lyckliga föräldrar till en underbart liten sötnosa!
Ne, man kan inte vara lyckligare! Varje dag när man tittar på henne fylls man med överväldigande kärlek!
Från en hallonbebis i min mage till en liten levande knodd; vår Tuvalisa!



2,5 timmar gammal


14 timmar gammal,
i famnen hos sin stolta pappa och sin stolta mamma.


ca 17 timmar gammal

 
Knappt 20 timmar gammal & sveriges yngsta Patron-medlem


Hemma igen. 3 dagar gammal.