Från hallonbebis till levande knodd

Så kom äntligen dagiskorten efter flera veckors väntande! Tyckte först inte att bilden blev sådär jättebra. Hon såg så allvarlig ut, sådär sammanbiten som hon så sällan är. Hon är ju min vilda fia som spexar framför kameran och inte sitter still på ett ställe för länge. Det är sällan man ser henne så lugn och allvarlig. Men när jag fick titta på bilden lite mer, känna in den så är den ju verkligen hon. Den "har fångat hennes själ" som fians mormor så fint sa.
Ja, det blev faktiskt riktigt fint!



O jag kan inte bestäma mej för om svartvitt eller färg är finast. Får grunna på det innan kortet åker in i en ram!