Från hallonbebis till levande knodd

Efter vi kom hem från Västerås åkte hela familjen på en rejäl förkylning. Tuvalisa som så sällan blir sjuk, blir verkligen genomsjuk när hon väl åker på något. Så hela veckan har hon bara legat i soffan, pluttan. Inte orkat nånting. Bara legat still (!) och kikat på Pippi, gnällt lite, sovit en massa och varit hes, snörvlat och hostat.
Känns verkligen ont i mammahjärtat av att se henne så olik sig själv.
Sista dagarna har det som tur är börjat vända. Hon är piggare och uppe och leker lite mer. Hon är fortfarande gnällig och rastlös då hon fortfarande inte får gå ut så hon riskerar att bli kall. (Vi har bara tagit några snabbpromenader ute i vagnen sista två dagarna, för att få lite luft iaf.)
Pappan har hostat och hostat så man trott hans lungor ska sprängas. Lite otäckt.
Algot och jag har nog mått bäst. Vi har bara småhostat och snorat lite.

Men nu när fian äntligen börjar bli frisk, så åkte jag på feber idag! Var heeelt slut! Jag tvingade mej själv ut på en promenad för stämningen här hemme blev ohållbar. Fian gnällde och gnällde och började bara trotsa och hitta på hyss. Och jag kännde hur jag bara blev en nejsägande, negativ, otålig, skitmamma. Det hängde liksom otrevlighet i luften hela förmiddagen just för att jag var så slut och helst ville ligga på soffan, medans fian precis fått tillbaka sin energi efter sjukpärsen på en hel vecka. Så jag förstår ju att efter en vecka inomhus, så vill hon inte ligga still och vara inne. Så jag tog mej ut. Jag tog en alvedon, gick igenom en redig grinpärs från båda småfisarna medans jag försökte få på oss alla ytterkläderna och få med det som behövdes på promenaden.
Så kom vi äntligen ut! Jag var redan helt slut. Men försökte andas lite extra mycket frisk luft och ta lite nya tag. Algot somnade ganska direkt i selen och fian ville inte gå utan åka vagn. Så jag tog oss till affären, handlade lite och kämpade hem. Lite luft fick vi i varje fall.
Men fian var inte så mycket lyckligare när vi kom hem sen heller. Det blev trots till tusen resten av eftermiddagen. Jag var så trött på henne. Så trött på alla hennes utbrott, gnällighet och kastande av saker att jag bara ville dra en filt över mej och gråta. Jag ville sova bort min feber bara.
Men på nått vis tog vi oss till kvällen. Fian fick ta ett bad och var hyffsat nöjd en stund och sen lite glass på det. Så kom pappan hem från jobbet och vi fixade kvällsmat och sen blev det dags för läggning.

Men inte ville hon sova! Och nu, just idag, kom hon på att hon ju faktiskt kan öppna sin dörr och gå ut även på kvällarna. (Hon öppnar den, och andra dörrarna på dagarna, men har alltid låtit dörren vara på kvällen). Så nu är våra lätta drömläggningar över! Hon har alltid varit så lättläggd. Sen vi tog bort sidan på hennes säng, för ca 7 mån sen, har det bara varit att läsa sagan, pussa gonatt och gå därifrån och stänga dörren. Så har hon ibland lekt en stund själv och somnat i sin säng efter ca 30 till 60 min.
Alltid somnat i sängen, inget tjorv, inget gnäll, ingenting!
Men idag började hon med att öppna dörren, tjura på och vägra gå och lägga sig. Bara grina när vi sa att hon skulle sova. Så öppnade hon dörren flera gånger. Vi fick stå utanför dörren en stund så hon slutade öppna. Hon kikade ut flera ggr för att se om vi stod där. Och stängde sen dörren själv.
Och sen la hon sig i sängen. Insåg att hon inte kom nån vart med tjorvandet och accepterade att det var sovdags. Tog ca 30min innan hon kommit på det. Men hoppas vi slipper det här tjorvandet varje kväll nu.
Vill ju va en av de få som faktiskt har en 2,5-åring som går att lägga lätt! Allt för lätt kanske!?