Min minibebis är nu en trotsig två-åring
Blev så inspirerad av en artikel (av Månadens mamma) från senaste numret av Vi föräldrar, där det verkligen kändes som det kunde varit jag som skrivit artikeln. Nu var det några dagar sen jag läste artikeln, så lite av det som flög genom min hjärna då minns jag inte, men måste i varje fall skriva av mej lite.
Innan jag blev gravid, innan Tuvalisa var på gång. Så hade ju många ggr tankarna om barn dykt upp. Barn var självklart, för mig, att jag skulle ha.
Så kom den dagen då jag blev gravid. Då stickan visade plus och lyckan verkligen steg inombords. Började drömma och se framför mej den lilla söta bebisen som vilade i min famn. Som låg där och jollrade.
Och så blev det ju. Hon var så underbar, hon var mitt lilla hjärta där i min famn. Hon jollrade, hon "pratade" och hade sitt underbara lilla charmiga sätt och sina stora ögon som tog världen med storm. Jag drog den där barnvagnen så stolt, ville visa hela världen att jag var mamma till den här lilla underbara.
Min lilla sötnosa växte på och fick mer vilja och blev mer egensinnig, mer otålig. Och så kom två-årstrotsen strax efter hon blivit 1,5 år. Hennes tålamod är noll, det har hon ärvt av sin far. Går det inte som hon vill blir hon arg på två röda. Är hon i en situation där hon inte riktigt vill, blir det genast protester. Blöjbytet är vissa dagar en kamp, för hon vill ju egentligen inte alls ha blöja på sig. Ja den biten fanns inte riktigt med i ens skönmålade drömmar om livet som mamma. Man liksom missade den biten. Att hon skulle växa upp och bli större. I min värld är hon bara underbar liten minibebis och sen stor och flyttar hemifrån och jag står där och gråter på trappan när sista kartongen bärs ut för jag inser att min minibebis inte är mini, eller ens bebis, längre.
NU står jag här med min trotsiga lilla tvååring. Min lilla envisa fia. Min UNDERBARA fia. Jag älskar mitt lilla hjärta, min stora lilla minibebis, trots hennes trots. Trots hennes bråkdagar, hennes sämsta tålamod och hennes blöjfajter. Jag älskar henne så mycket. Men speciellt hennes dagar då hon bara är sådär go och ger en pussar och kramar och bara strålar. Ger en världens leende, håller en i handen, tokskrattar när man springer sida vid sida med henne, visar en en teckning som hon ritat och säger högt "titta mamma, titta!". Ja allt hon gör älskar jag ju! Även om man kanske älskar bråkdagarna lite mindre.
Innan jag blev gravid, innan Tuvalisa var på gång. Så hade ju många ggr tankarna om barn dykt upp. Barn var självklart, för mig, att jag skulle ha.
Så kom den dagen då jag blev gravid. Då stickan visade plus och lyckan verkligen steg inombords. Började drömma och se framför mej den lilla söta bebisen som vilade i min famn. Som låg där och jollrade.
Och så blev det ju. Hon var så underbar, hon var mitt lilla hjärta där i min famn. Hon jollrade, hon "pratade" och hade sitt underbara lilla charmiga sätt och sina stora ögon som tog världen med storm. Jag drog den där barnvagnen så stolt, ville visa hela världen att jag var mamma till den här lilla underbara.
Min lilla sötnosa växte på och fick mer vilja och blev mer egensinnig, mer otålig. Och så kom två-årstrotsen strax efter hon blivit 1,5 år. Hennes tålamod är noll, det har hon ärvt av sin far. Går det inte som hon vill blir hon arg på två röda. Är hon i en situation där hon inte riktigt vill, blir det genast protester. Blöjbytet är vissa dagar en kamp, för hon vill ju egentligen inte alls ha blöja på sig. Ja den biten fanns inte riktigt med i ens skönmålade drömmar om livet som mamma. Man liksom missade den biten. Att hon skulle växa upp och bli större. I min värld är hon bara underbar liten minibebis och sen stor och flyttar hemifrån och jag står där och gråter på trappan när sista kartongen bärs ut för jag inser att min minibebis inte är mini, eller ens bebis, längre.
NU står jag här med min trotsiga lilla tvååring. Min lilla envisa fia. Min UNDERBARA fia. Jag älskar mitt lilla hjärta, min stora lilla minibebis, trots hennes trots. Trots hennes bråkdagar, hennes sämsta tålamod och hennes blöjfajter. Jag älskar henne så mycket. Men speciellt hennes dagar då hon bara är sådär go och ger en pussar och kramar och bara strålar. Ger en världens leende, håller en i handen, tokskrattar när man springer sida vid sida med henne, visar en en teckning som hon ritat och säger högt "titta mamma, titta!". Ja allt hon gör älskar jag ju! Även om man kanske älskar bråkdagarna lite mindre.
Kommentarer
Trackback
